Min resa – från kunskap till närhet, från fall till nåd.

En natt hade jag en dröm som blev början på något jag aldrig kunnat förutse.

I drömmen stod jag inför himlens port. Den var mäktig och strålande, men jag stod utanför.

Jesus visade mig porten och sa med allvar i rösten:
“Sök nyckeln till himmelens port … Har du den?”

När jag vaknade var jag omskakad – inte av rädsla, utan av insikt. Jag förstod att detta inte bara var en dröm. Det var ett kall, en väckelse.

Jag började söka. Inte efter något yttre – utan efter sanningen, livet, vägen. Jag visste djupt inom mig: nyckeln är inte något – det är någon.

Det var så min vandring mot Jesus började.

En sökande själ

Jag växte inte upp i kyrkan, men jag minns hur vi alltid bad aftonbön.
Redan som barn bar jag på en längtan – något inom mig visste att Gud fanns, även om jag inte kände Honom.

I tonåren drogs jag till världen och det förbjudna. Men mitt i allt fanns en längtan efter något djupare – efter sanning, kärlek och mening.

Mötet med Jesus.

Vid 23 års ålder tog jag emot Jesus. Jag började gå i kyrkan, gick med i en pingstförsamling och började på bibelskola.
Jag älskade Guds ord och lärde mig mycket – men mitt hjärta var fortfarande tomt.

Jag insåg att jag kände till mycket om Gud, men inte verkligen kände Honom.
Jag tjänade församlingen, men inte längre Gud. Jag tjänade förväntningar, inte hjärtats längtan.

Krisen – och den stilla rösten.

När jag sade upp alla mina uppdrag möttes det inte med förståelse. Jag blev som en främling i församlingen.

Jag drog mig undan. År av tystnad följde.

I den tystnaden mötte jag en ny smärta. En kvinna som stod mig nära svek mig djupt.
Jag kände mig förlorad – tills jag ropade till Gud:

“Jag orkar inte bära detta mer.”

Då hörde jag den stilla rösten igen:

“Förlåt henne.”

Det gjorde ont. Att förlåta är att dö bort från stoltheten. Men det renade mitt hjärta från bitterhet.

Där började helandet.

Upprättad av nåd.

Kort därefter mötte jag kvinnan som blev min fru. Vi upplevde båda Guds ledning till varandra.

Vi fick en son, och gav honom namnet Immanuel – “Gud med oss” som ett tecken på att Gud aldrig lämnat oss, inte ens när vi känt oss ensamma.

Idag går jag åter till kyrkan – inte för uppdrag, utan för gemenskap. Jag bär fortfarande sår, men de har blivit sår som vittnar om nåd.

Varför jag skriver – och tonsätter mina tankar.

Den här bloggen är född ur det jag själv fått ta emot: förlåtelse, kärlek och nåd.

Jag skriver för dig som söker, som tvivlar, som fallit, som längtar – och jag skriver inte som den som har alla svar, utan som en medvandrare.

Musiken är för mig ett språk bortom orden – en väg att bära de tankar, upplevelser och reflektioner som ofta föds i stillhet.

I många av mina texter växer en melodi fram.
I musiken vill jag förmedla hopp, tröst och vägledning – alltid med hjärtat riktat mot Jesus.

Om du står inför livets portar och undrar var nyckeln finns – så vill jag säga:

Den nyckeln har ett namn. Han heter Jesus.