Min livsvandring – ett vittnesbörd och en vision‘
Jag har ofta trott att min tro varit starkare än vad den egentligen varit. Att jag levt mer som en kristen än vad som visat sig när jag ransakat mig själv. Gång på gång har jag konfronterats med min egen otillräcklighet – och kommit på skam. Men varje gång har jag ändå landat i samma slutsats: Jesus är viktigast.
Mitt hjärta brinner för att peka på Honom. Inte på mig själv, inte på någon kyrklig tradition, utan på Jesus – Han som bär, frälser och älskar utan förbehåll.
Samtidigt har jag ofta känt mig utanför i kristna sammanhang. Jag har haft svårt att hitta min plats. Kanske är det för att jag inte förstår varför vi som säger oss följa samma Frälsare har så svårt att hålla sams. Varför måste det finnas så många olika samfund, tolkningar och gränser mellan oss?
Det är en sorg jag bär djupt inom mig. En sorg som inte bara är min egen – utan som jag tror har sin källa i Guds eget hjärta. En sorg från Anden. Jag längtar efter enhet, efter att Jesus ska förena sitt folk. Jag längtar efter att Hans kropp – församlingen – ska bli hel. Att det ska bli slut på splittring, misstänksamhet och gränsdragningar.
Jag är också rädd. Rädd för att aldrig finna en bekväm plats i en församling, eller att någonsin bli helt accepterad av något samfund. Jag har svårt att identifiera mig till fullo med något särskilt samfund, och det gör mig ensam ibland.
Men jag vet att min tro är på Jesus – inte på någon organisation eller mänsklig struktur. Jag längtar efter äkthet, efter att få följa Honom utan att behöva bära någon mask eller passa in i någon mall.
Jesus sa själv:
”Räven har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” (Matt 8:20)
Det är en tröst att veta att även Han kände på utanförskapet, att vara rotlös i världen. Jag är inte ensam i min känsla.
Mitt hopp är att Jesus är min plats, min trygghet, oavsett om jag hittar min plats bland människor eller inte. Och jag tror att en dag ska alla som följer Honom bli ett – oavsett bakgrund, tradition eller församlingstillhörighet.
Därför vill jag bygga denna blogg – dels för att göra ett ärligt försök att bygga broar och finna likasinnade. En plats där vi med ödmjukhet, som Jesu får, utan att döma, kan ha en gemensam bön: ”Jesus, samla dina får. Gör oss endräktiga – en församling.”
Kanske är detta ett vågat steg att ta, eftersom många samfund är ovilliga att släppa taget om sina egna traditioner och strukturer. Men jag är övertygad om att den enda som kan befria oss från dessa bojor är Jesus – vår Messias.
Tills dess bär jag min tro och min längtan i mitt hjärta, och låter Jesus vara min fasta punkt.
Herre, låt oss bli ett. Börja med mig.
Ge mig ett hjärta som älskar dina barn, även när vi inte tycker lika.
Låt din Ande bära den heliga sorgen i mig tills den en dag förbyts i glädje – när vi står enade inför dig.
”Jag ber att de alla ska vara ett, och att de liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också ska vara i oss. Då ska världen tro att du har sänt mig.”
– Johannes 17:21
🇬🇧 In English
I have often believed that my faith was stronger than it actually was.
That I lived more like a Christian than what has been revealed when I’ve examined myself. Time and again, I have been confronted with my own inadequacy—and come up short. But every time, I’ve still landed on the same conclusion: Jesus is what matters most.
My heart burns to point to Him. Not to myself, not to any church tradition, but to Jesus—He who carries, saves, and loves without condition.
At the same time, I’ve often felt like an outsider in Christian circles. I’ve struggled to find my place. Maybe it’s because I don’t understand why we, who claim to follow the same Savior, have such a hard time getting along. Why must there be so many different denominations, interpretations, and boundaries between us?
It’s a sorrow I carry deep within me. A sorrow that’s not only mine—but one I believe has its source in God’s own heart. A sorrow from the Spirit. I long for unity, for Jesus to unite His people. I long for His body—the Church—to be made whole. For an end to division, suspicion, and the drawing of lines between us.
I’m also afraid. Afraid of never finding a comfortable place in a congregation, or of never being fully accepted by any denomination. I find it hard to fully identify with any one tradition, and that makes me feel lonely at times.
But I know that my faith is in Jesus—not in any organization or human structure. I long for authenticity, to follow Him without wearing a mask or trying to fit into a mold.
Jesus Himself said:
”Foxes have dens and birds of the air have nests, but the Son of Man has no place to lay His head.” (Matthew 8:20)
It’s a comfort to know that even He experienced being an outsider, being rootless in this world. I’m not alone in this feeling.
My hope is that Jesus is my place, my security, whether I find my place among people or not. And I believe that one day, all who follow Him will be one—regardless of background, tradition, or denominational ties.
That’s why I want to build this blog—not only as an honest attempt to build bridges and find like-minded people, but as a place where we, in humility, like Jesus’ sheep, without judgment, can pray together:
“Jesus, gather your sheep. Make us united—one Church.”
Perhaps this is a bold step to take, since many denominations are unwilling to let go of their own traditions and structures. But I am convinced that the only one who can free us from these chains is Jesus—our Messiah.
Until then, I carry my faith and my longing in my heart and let Jesus be my solid ground.
Lord, let us be one. Begin with me.
Give me a heart that loves your children, even when we disagree.
Let your Spirit carry the holy sorrow within me until one day it is turned into joy—when we stand united before you.
”I pray that all of them may be one, Father, just as you are in me and I am in you. May they also be in us so that the world may believe that you have sent me.”
– John 17:21
Lars Micaels reflektioner 